sabinaelisabet

Det första riktigt sorgliga minne jag kommer ihåg är när fafa dog, och jag var typ sju år gammal. Allt gick ner efter det. Jag kunde inte vara i skolan utan mamma, jag åt inte som jag skulle, min familj mådde dåligt och allt var bara helt galet. Sen började jag gå hos psykolog och allting kändes plötsligt mycket bättre.

Det andra sorgliga minnet var när jag fick veta att mamma hade bröstcancer. Snacka om att världen föll samman! Nu efter några år är allt bra igen, och vi tackar gudarna för det. Jag vill inte ha mera sorgliga minnen på en jävligt lång tid framöver.

Självklart har det hänt en massa sorgliga saker här emellan varven, men inga som jag har tagit åt mig så starkt som med fafa och mamma.